Måndag

Fortsättningen följer...


Jag fick min sovdos som bestod av morfin, brikanyl och två alvedon. Från att ha haft väldigt starka och lååånga värkar så övergick det nu till ganska milda värkar som bara varade i en minut och med ca 4 minuters mellanrum (hade jag tur så gick det till 6-7 min mellanrum) Jag fick även en akupunkturnål i huvudet för att kunna slappna av. Vilket gjorde att jag under natten kunde få nån minuts sömn mellan de längre pauserna. Jag skulle kunna tro att jag fick sammanlagt 10-15 min sömn under natten. Klockan närmade sig 05.00 och värkarna började komma tillbaka starkare nu. Kl 06.30 så var dom så starka att jag trodde jag skulle dö. Jag var så hungrig men kunde inte äta något, vilket jag fick sota för. Mitt blodsocker sjönk rejält och jag blev kritvit och kallsvettig. Jag kunde bara mumla. Ibland försvann jag in i en annan värld. David fick nästan trycka i mig macka och banan för att jag skulle komma tillbaka.
Nu var det dags att kolla hur öppen jag var. Mmmm, livmodertappen hade minskat, MEN jag hade inte öppnat mig mer. Det låg kvar på 1,5 cm. Jag kan inte med ord förklara hur jobbigt det var att höra det. "Normalt" ska man öppna sig 1 cm i timmen. Jag hade öppnat mig 1,5 cm på drygt 14 timmar. det kändes som om allt rasade samman. Jag tappade hoppet mitt uppe i min förlossning. Jag ville bara ge upp. Då kom barnmorskan och satte sig breve mig och förklarade att det fanns stor risk för kejsarsnitt. FAN!! Det var ju inte så här det skulle gå till. Jag hade aldrig förväntat mig en förlossning på rosor, men det här var bara för mycket. Klockan gick och på något sätt så hanterade jag värkarna med OTROLIGT stort stöd från min älskade David som hjälpte mig med profylax andning. Jag gav upp, nu ville jag ha den där jävla epiduralen. Jag hade kämpat utan bedövning länge nog, nu var det inte värt det längre. Inte om jag skulle öppna mig så lite i taget, då skulle det fan ta en vecka och då är det lika bra att göra det med bedövning. Nu var ju då kruxet att jag bara var 1,5 cm öppen. Man skall egentligen vara 4cm öppen innan man får ta epidural. Men dom gjorde en bedömning att mina värkar var så intensiva att jag skulle få epiduralen ändå. Ca Kl 10.30 så kom Narkosläkaren Svante (<3) in med sin magiska medicin. Kl 11.00 så låg jag där på förlossningsbädden med det största leendet. Nu var jag nöjd! Barnmorskan sa att det kunde dröja ganska länge till så jag skickade hem David så han kunde få hämta kuddar till mig (typiskt att jag glömde) David hann även med att äta mat och ta en dusch hemma. Jag mådde så bra så, liggandes på sängen med epidural. Jag hade även nu fått dropp + ett värkstimulerande dropp och jag hade lustgasen i högsta hugg. David kom tillbaka kl 12.50. Det var som att bebisen hade väntat på att pappa skulle komma tillbaka för just i denna minut som pappa David klev innanför dörren så fick jag en stor värk. Barnmorskan kollade hur öppen jag var... HELT OTROLIGT!! Nu var jag 9 cm öppen!!! på bara 2 timmar så hade jag öppnat mig 7,5cm! Now we're talking! Barnmorskan skulle bara gå och äta lunch, men efter 10 min strax efter kl 13.00 så fick jag ringa på klockan. Mina värkar hade gått över till krystvärkar! Alltså kl 13.15 började jag krysta. Kl 13.48 var hon född! ÄLSKADE EMILIA!


Det var tuffare än jag trodde att återberätta detta. Många tårar blev det.
Trots den långa väntan, ingångsättning och alla de hemska timmar med långa fruktansvärda värkar så kom hon ju ut. Jag och David är världens lyckligaste!